En berättelse av Sten Meyer & Nicklas Åkerlund. Fotograf: Carl Johan Brengesjö
På grund av diverse globala hälsoproblem så blev årets Narvik-resa ombokad till en vraksemester i Stockholms skärgård hos det relativt nyöppnade Vrakdykarpensionatet. Alltså var vi ett gäng saltvattendykare från västkusten som begav oss mot den kungliga huvudstaden för att se sånt som vi inte har hemma (typ före detta träbåtar och gamla delar av Kungliga Båtklubben mm.)
Emmy på vraket Tyr
Erik på aktern av vraket Sappemeer
Lovisa kikar in genom en dörr på Sappemeer
Emmy på Silverskedsvraket
Stockankare bredvid Silverskedsvraket
Stockankare bredvid Silverskedsvraket
Fören på Bodekull
Emmy på Ingrid Horn
Dag 5 Lovisa och Nicklas vid reservstyrningen på Ingrid Horn
Dag 5 Riksäpplet
Ankomstdag (söndag)
Vi gav oss iväg strax före lunchtid på söndagen och sammanstrålade för eftermiddagslunch på Löfstad Slott utanför Norrköping. Efter en stund i deras trädgård med grillade mackor så var vi laddade nog att fortsätta. Vi anlände vid 18-tiden och pusslade in bilarna på garageuppfarten innan vi började lasta in prylarna i garaget. Där inne var det ordnat med bra upphängning för torrdräkter och underställ samt korgar att lägga diverse annat löst bös i. Sedan blev det fördelning av rummen samt rundvandring i det fullt moderna huset. Efter middagen 19.30 så lockade utomhuspoolen med avsvalkning och nedvarvning. Ett väldigt trevligt sätt att spendera en söndagskväll!
Dykdag 1 – Tyr
Vad passar bättre att inleda en dykvecka med än vraket av en isbrytare? Efter en smidig RIB-färd så bojades vraket snabbt av besättningen och vi kunde börja ta på oss dykutrustningen. Vi gick ner utmed linan och passerade genom det varma grumliga ytskiktet in i det mörka, kalla och något klarare bottenskiktet. Vi kommer ner på botten och ser några konstiga formationer som sticker rakt upp från botten. Det visade sig vara resterna av ett misslyckat bärgningsförsök och är de lyftstroppar som användes. Nu sitter de inkilade under aktern och flyter upp mot ytan som pelare. Aktern ligger till stor del begravd i leran och man kan tydligt se vallen som spolades upp när fartyget träffade botten.
Vi simmade förbi lyftstropparna och fartyget började växa fram ur leran. Något av det första vi kikade in i var en lucka ner i maskinrummet, där det enkelt gick att räkna antalet cylindrar på huvudmaskin. Vi fortsatte förut på styrbordssidan och kikade in genom dörrarna som var tillgängliga direkt från däck. Jag tror att vi hittade mässen här. Fortsatt simning förut ledde oss till fördäcket och här blev det tydligt att vraket lutar ganska kraftigt akterut.
Luckor och vinschar utforskades innan vi kom fram till stäven. Det blir en majestätisk känsla när isbrytarstäven står upp i fritt vatten och det var även lite ström förbi. Vi hängde där en stund innan vi vände akterut utmed babordssidan för att spana in i genom dörrarna på bygget från detta håll. Innanför en dörr hittade vi en väldigt brant lejdare som försvann ner i maskinrummet, den såg fin ut men det var väldigt siltigt där inne så det räckte gott med att titta från utsidan. När vi kom till aktre änden av bygget så grundade vi upp och försökte kika ner i skorstenen, tyvärr inte så mycket att se. Sedan tog vi en sväng fram till bryggan och tittade in genom fönster som saknade glas. Här finns en gammal maskintelegraf (som inte kan ha varit original utrustning) samt en väldigt hemsnickrad ratt av plywood. Efter det begav vi oss akterut för att avsluta dyket och återvända till det varma ytvattnet för dekompression.
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/smedskar-orno-tyr-367.html
Bakgrundsinformation från Fornsök: (https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/ed91b1ae-39dc-45ba-aade-0f3e07ceca99)
“1954 kölsträcktes TYR på Finnboda varv och
1957 levererades hon till kustartilleriet. I militär tjänst fick hon beteckningen V57 och tjänstgjorde som isbrytare på dåvarande KA1 i Vaxholm.
1985, vid julhelgen köptes TYR av Johan Reistad. Hon användes som nöjesbåt med turer till bl a England, Holland och Belgien men fick sedan åter träda i tjänst, denna gång i civil skrud som isbrytare och bogserbåt.
Händelseförlopp: Under byggandet av Hammarby sjöstad år 2001 grävde byggherren av elförsörjningen till hela området. Timingen var riktigt dålig då det var en kall vinterdag med minus 27 grader. Man försökte starta reservkraft med elverk men i den stränga kylan var startbatterierna helt döda, man fick inte heller igång gasolvärmare som man hade, då det till och med var för kallt gasolen.
Konsekvenserna av detta blev allvarlig för TYR och hon frös bokstavligen sönder. Hon bogserades bort från Hammarby sjöstad och lades ankrad på redden. Två, tre dagar senare var hon borta inte spår syntes på ytan. Bottenpluggarna och diverse ventiler hade fryst sönder och när vädret blev blidare tog TYR in vatten. Hon återfanns under vårkanten med hjälp av sidescan sonar.”
Vrak: Tyr
Maxdjup: 32 m
Medeldjup (dykfasen): 27,1 m
Dyktid: 33 min
Total dyktid: 52 min
Lunchrast spenderades i en stekande varm vik på Biskopsön med mat och bad. Efter en stunds koma på berget så började vi klä på oss och kastade loss för att bege oss mot nästa vrak.
Sappemeer
Bakgrundsinfo från Wrecksearch:
(https://marcussundberg.com/wrecksearch/#pos=59.361084,18.650011&z=9&name=Sappemeer&category=all&search=y)
“Fartyget rände på grund i hårt väder kl 22:30 den 11/7-69. Efter rundpejling ombord kunde konstateras att fartyget vattenfylldes i sådan takt att man inte kunde hålla henne flytande med länspumparna. 20 minuter efter grundstötningen hade fartyget en stark styrbords slagsida som ökade succesivt. Besättningen sände nödsignaler på radio och sambandscentralen i Furusund skickade en bärgningsbåt samt tulljakten från Dalarö. Situationen bedömdes emellertid vara så kritisk att en av flygvapnets vertolhelikoptrar gick ut till olycksplatsen för att rädda besättningen. En lina med bärgningssele vinschades ner till haveristen och de åtta kunde en efter en hissas upp i helikoptern. Besättningen landade oskadda på Bromma flygplats omkring midnatt. Under natten gled Sappemeer av grundet i det hårda vädret och vid besiktning på haveriplatsen nästföjande dag kunde inte fartyget återfinnas.
Besättning:
Befälhavare Sören Mauritz Arnold Nilsson
Överstyrman Bengt-Arne Nilsson
Matros Peter Monie, 17 år, Delsbo
I sjöförklaringen anges anledningen till grundstötningen vara eftersatt navigering och underlåtenhet att använda ombord befintliga hjälpmedel såsom radar, logg och radiopejl i kombination med avdrift och felinställning av kursen på automatstyrningen.”
Bara några minuter ut från vår lunch-ö så kom vi fram till platsen för lastfartyget Sappemeers förlisning. Bojen var borta men den tross som brukar sitta i förliga masten hittade vi flytandes i vattnet. Vi såg masten ganska tidigt och följde den sedan ner mot backen på ca 18 m. Vi trodde innan vi rullade i att linan satt i den aktre masten, därför tog det en stund innan vi lyckades lista ut var vi var någonstans. Vraket har kraftig slagsida åt styrbord och sikten på styrbordssidan av vraket var riktigt mjölkig. På babordssidan däremot var det bra sikt och vi simmade akterut från fördäcket, följde en lejdare ner på däck framför första lastrummet.
Lejdarna var fina och vi försökte fota med bakgrundsbelysning innan vi simmade vidare. Vi följde relingen och kikade ner i lastrummen där lasten (sten) hade förskjutits åt styrbord på grund av vrakets slagsida. Det gick fint att simma mellan flera av lastrummen och det var ljust och gott om plats. Vraket har bygget placerat i aktern och här tog vi en tur genom “loftgången” på babordssidan akterut. Det var fint att kunna kika in genom ventiler och dörrar men insidan lockade inte så mycket eftersom det såg tämligen siltigt ut på insidan. När vi närmade oss aktern så svängde däcket och gick runt till styrbordssidan. Vi hängde en stund runt aktern och gick sedan upp på bygget för att kolla utrymmet där uppe.
Här hittade vi en lejdare som gick rakt ner på akterdäck igen och den genomsimningen var lite för lockande för att låta bli, så vi simmade uppifrån och ner för lejdaren tills vi kom ut på akterdäcket igen. Sedan tog vi styrbordssidan föröver och simmade förbi flera öppna dörrar, bland annat nedgången till maskinrummet. Det såg lite mjölkigt och stökigt ut så vi fortsatte föröver tills vi kom ut framför styrhytten. Här vände vi upp och kollade in runt bryggan och skorstenen innan vi fortsatte föröver och dippade ner i några lastrum på vägen.
Framme i fören tog vi några vändor till runt backen och en liten avstickare ut längst den liggande lastbommen som försvann ner på styrbordssidan. Simmade kanske 20 m innan sikten var nere på 20 cm och då vände vi tillbaka utmed bommen. Stannade en stund vid babords lejdare upp på backen innan vi beslutade att avsluta dyket upp för den förliga masten. Tillbaka på ytan ligger havet platt och vi klättrar upp i båten för att rigga av oss utrustningen. Sedan serveras det kaffe och vi badar lite innan det är dags att åka mot Dalarö igen.
Vrak: Sappemeer
Maxdjup: 23 m
Medeldjup (dykfasen): 17,6 m
Dyktid: 49 min
Total dyktid: 58 min
Tillbaka i garaget så lastar vi av flaskor, hänger svettiga dräkter och underställ på tork och pratar med Björn om morgondagens dyk och vad som skall fyllas med vad. Sedan är det fri hopp och lek fram till middagen vid 19.30. Det blir massor med pyssel med dykutrustning och några dopp i poolen innan det serveras smakrik middag. Denna kvällen somnade vi gott.
Dykdag 2
Liksom föregående dag så startade vi med frukost kl 08 i det gemensamma köket i källaren. Därefter kontrollerade och analyserade vi vår gas och lastade dykutrustningen på släpkärran för att sedan promenera ner till hamnen några minuter från huset. Här bar vi ut flaskorna på bryggan och lastade båten. Att sedan dra på sig vinterunderställ med raggsockar och tjocka innervantar för att sedan hoppa i torrdräkten kändes aningen svettigt när solen stekte på. Ett snabbt dopp i havet för att svalka sig innan i åkte var nödvändigt för att överleva resan till dagens första vrak: Victor.
På vägen åkte vi förbi en båt som låg konstigt till mitt i en farled. Två ungdomar badade och höll i en tamp. När vi kom runt till andra sidan båten såg vi att en person stod och försökte paddla med en åra. Det gick ganska dåligt så Björn vände båten och åkte för att prata med dem. Det visade sig att de fått motorstopp och ringt sjöräddningen men det skulle dröja en stund innan hjälpen var framme. Så nu var de sakta på väg att driva på ett litet skär och det var för djupt för att de skulle lyckas ankra. Så de försökte paddla med en åra och barnen försökte bogsera genom att simma med en förtamp i handen. De blev väldigt glada när vi bogserade in dem i lä bakom några öar och såg till att de fick hugg med ankaret innan vi drog vidare.
Victor
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/bjorko-sv-orno-victor-668.html
Nedan info kommer ifrån Fornsök och beskriver historien bakom vraket:
(https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/b4eb41f6-bbc4-4a07-a52e-3c1775eb11a6)
“Händelseförlopp: På grund av tät dimma kom Victor ur kurs på Mysingen och försökte ankra i närheten av land. På natten blåste det upp till storm, varvid ankarkättingarna sprang och fartyget drev i land på västra sidan av Björkö. Besättningen räddades. Vraket låg strandat en tid men bärgades aldrig, eftersom det ansågs för gammalt. Vraket blev en turistattraktion för sommargästerna på Dalarö. Vid sekelskiftet syntes ännu masterna ovan vattnet, men fartyget gled senare ut baklänges och sjönk.
Victor byggdes ursprungligen av furu med klink- och kravellbyggnadsteknik. 1877 byggdes hon om i Vätö och konverterades till ek och furu på kravell. Genom förbyggnaden fick hon även sin lastförmåga ökad med 15%. Inkallade skeppsbyggmästare och kvartersmän hade på 1830-talet lärt vätöborna att bygga fartyg med de undre bordgångarna på klink och de övre på kravell. Denna metod blev mycket brukad på alla större fartyg under 1830- och 40-talen. Efter Krimkriget, när utrikesresorna tog större fart, ansågs inte den kravellerade klinken tillräckligt sjövärdig och “fin”. Från 1850-talet och framåt blev kravellen allt mer de större, tvåmastade fartygens teknik. Den användes för skonare till nordsjöfart, briggar och skepp, medan det ansågs räcka med klink och kravell inom östersjöfarten. Åtskilliga äldre skonare kom dock efterhand att i efterhand att förbyggas på kravell. Omkring 1870 byggdes nästan bara fartyg på under 100 ton i blandteknik.
Victor hade en flat akterspegel och fallande stäv, ett däck och fullständig garnering. På däck fanns två ruffer, en i fören på 30,02 kubikmeter och en i aktern på 56,32 kubikmeter. Vidare fanns ett besättningsrum på 17,37 kubikmeter, en kabyss på 3,96 kubikmeter, en hytt för styrman på 4,27 kubikmeter och ett rum för ratten på 6,71 kubikmeter. Besättningsrummet var märkt med 8 man och bokstäverna S E (Svensk egendom) fanns inhugget i ekstocksbalken.
Bonden Anders Ferdinand Andersson var en av Björkös storredare. Han tog efter gårdens sjöfartsaffärer efter svärfaderns död och blev huvudredare i ett par skonare och skonerter, däribland Victor, efter den förre huvudredaren, Anders Petter Olssons död 1892. Efter Victors förlisning köpte han flera nya skepp. Under 1800-talet sista årtionde, då Victor förliste, försvann annars den större delen av det fartygsbestånd, som sedan gammalt hört hemma i Vätö. Fartygen avyttrades, slopades eller förliste.
Enligt muntlig tradition på orten skall hon haft 20 mans besättning och gått med barlast med plank eller vinfat.”
Victor är ett vrak, som under många år delvis låg på land, och sedan sedan sakta gled ut i havet. Idag ligger fören på ca 20 m och aktern på ca 26 m. Fören har spruckit på mitten så det går fint att simma in i vraket rakt framifrån. Här inne låg en konstig pryl som såg ut lite som något form av ankarspel. Vi simmade akterut på styrbordssidan och tittade på det i stort sett intakta skrovet. När vi kom till aktern så hittade vi en mast med utkiksplattform liggandes på botten, CJ försökte fota den och under tiden kollade jag och Lovisa in rodret och akterskeppet.
Vi fortsatte förut rakt ovanför vraket och såg bland annat en RB-dykare komma simmandes under däck på väg akterut. Det såg lite trångt ut och jag förstod inte riktigt hur han hade kommit in, så vi nöjde oss med att observera utifrån. En stund seare kommer Sten simmandes med en backup-lampa i handen som lyser ungefär lika mycket som en tändsticka. Jag misstänker att han vill låna en bättre lampa så jag skickar honom vidare till Lovisa (som har de starka backup-lamporna) och han får en som lyser betydligt bättre.
Det är ett väldigt trevligt vrak, även om det saknas många detaljer så är skrovet förhållandevis helt och vi ser kraftiga trämaster som ligger på däck och ut över relingen. Efter att ha kommit tillbaka till fören så avslutar vi med att simma upp för sluttningen och titta på Östersjöns djurliv. Denna gång i form av massor av små havsnålar och några skorvar. Det är lite strömt så vi skjuter boj och simmar ut från land för att bli upplockade av båten.
Vrak: Victor
Maxdjup: 26 m
Medeldjup (dykfasen): 21,9 m
Dyktid: 37 min
Total dyktid: 60 min
Viktor ligger i den norra delen av Mysingen och därifrån åker vi tillbaka mot Dalarö Skans för lunch på Kycklingarna som är en liten ö inom synhåll från Skansen. På denna lilla ö ligger det flera sjökaptener begravda (exakt var på ön tar vi inte redan på eftersom hungern gör sig påmind). Vi går iland för att äta pulled-jackfruit-wrap med alkoholfri vrakdykaröl på den stekande varma stenstranden. Ett stenkast ut från stranden ser vi en vrakboj som markerar vårt nästa dykmål, den Gröne Jägaren.
Gröne Jägaren
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/dalaro-grone-jagaren-575.html
Bakgrundsinformation från Fornsök:
(https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/61955938-dddf-4d60-996f-238478d19fb7)
“Gröne Jägaren deltog 1676 i slaget vid Öland mot den förenade dansk- holländska flottan. Vid slaget fick den svenska flottan känna på ett förkrossande nederlag. Efter att de båda amiralsskeppen Kronan och Svärdet förlist, flydde spillrorna av flottan i vild panik norrut. Ett antal fartyg strandades vid Öland, andra flydde längre norrut in i Skärgården för att ankra upp och ta skydd nedanför Dalarö skans kanoner. Två av dessa fartyg var amiralsskeppet Riksäpplet och just Gröne Jägaren.
Vid en storm några dagar efter ankomsten till Dalarö skans slet sig Riksäpplet ur sina förtöjningar, drev på ett skär och sjönk. Samtidigt som bärgningsförsöken av Äpplets 90 kanoner pågick, exploderade plötsligt Gröne Jägaren, som låg förtöjd vid skäret Kycklingen och gick till botten på 30 meters djup. I förlisningen omkom 18 man.Historik: Gröne Jägaren, eller bara “Jägaren” som fartyget även kallades, byggdes av Norrländska Skeppsbyggnadskompaniet i Sundsvall 1652. Hon var ursprungligen bestyckad med 22 á 26 kanoner, varav en tre-pundig. Hon köptes av Kronan 1652. Under 1675-76 års sjötåg var hon dock ett sjätte rangens fartyg och degraderad till brännare.”
Vi passade på att byta om innan vi kastade loss från stranden och tuffade stenkastet ut till bojen. När vi rullade i vattnet märkte vi att det var lite ström i ytan så linan utmed sidan av båten fram till fören kom till användning. Vi följde den kättingen från vrakbojen ner till betong-förankringen på botten på ca 20 m. Därifrån gick det en lina spänd ut mot vraket. Linan kom fram till en stående sektion av skrovet på styrbordssidan ungefär mitt på vraket i längsled.
Det låg en hel del bråte utspritt på botten några meter utanför och på insidan var det en stor samling brädor efter däcket som rasat ner mot botten. Vi svängde höger och följde utsidan av vraket föröver på styrbordssidan och stundtals försvann den ståendes skrovsidan och ersattes av mer hopfallna delar. Närmare fören var det inte mycket kvar av skrovet, däremot stod förstäven ensam upp längst fram i fören ca 3 m från botten.
Vi rundade den och gick akterut på babordssidan för att ganska snabbt hitta en lina som var dragen snett ut från vraket. I änden av denna hittade vi veckans första kanon liggandes ca 30 m från vraket. Den var häftig och hade fortfarande träpluggen kvar i mynningen.
Tillbaka på vraket så valde vi att simma in över och simma akterut. Det var rörigt och mycket brädor innan vi kom till ett ganska abrupt slut där vraket försvann. Då vände vi förut igen och tog några vändor för att kika på detaljer. Vi följde ytterligare en lina och hittade en gammal gräsklippare samt något som såg ut som ett lårben. Denna linan började på samma plats som den förra men gick snett förut istället för snett akterut. Efter lite drygt 30 min på vraket så begav vi oss tillbaka mot uppstigningslinan och påbörjade dekot.
Vrak: Gröne Jägaren
Maxdjup: 30 m
Medeldjup (dykfasen): 25 m
Dyktid: 34 min
Total dyktid: 51 min
På vägen hem blev det stopp på Dalarö för bunkring av diesel och glass i solen. Tillbaka på pensionatet blev det ytterligare en lugn kväll vid poolen, bara avbruten av ännu en välsmakande middag.
Dykdag 3
Denna tredje dag på vår resa var det dags att dyka lite djupare på två vrak i den södra delen av Mysingen. Detta innebar längre transportsträcka än tidigare dagar men eftersom vädret fortsatte vara på vår sida så var det ett rent nöje att tillbringa ca 45 min i båten på väg till dykplatsen. Första stoppet var Silverskedsvraket och Björn och Emmy bojade medan RB-dykarna började klä på sig sina maskiner. Så fort bojen landat och Björn stängt av motorn så hoppade vi överbord för att svalka oss. Det blev betydligt mycket mer bekvämt att ligga på rygg i ytan och guppa än att sitta i torrdräkt i båten och kokas. När RB-dykarna plumsade i vattnet så studsade vi upp och kastade på oss våra prylar. Vi hade valt en lite klenare nitrox och hade varsin dekoflaska med 50 % med oss, alltså var vi förberedda för detta lite djupare dyk.
Silverskedsvraket
När vi blev iväg släppta så samlade vi oss en bit uppströms från bojjen och påbörjade sedan nedstigningen lite innan vi gled fram till linan. Vi mötte den på ca 6 m djup och här nere hade strömmen avtagit så nedstigningen blev lättare. Som vanligt så fick man ett slag i ansiktet någonstans runt 10-12 m där det gick från att vara varmt, grönt och kass sikt till att vara kallt, kolsvart och betydligt bättre sikt. Full fart nedåt och när jag tyckte mig kunna skymta botten nedåt så slängde jag ett öga rakt framåt. Där uppenbarade sig en väldigt vacker och välbevarad akter av denna icke identifierade träbåt. Nedstigningslinan låg perfekt placerad precis bakom aktern på vraket och vi stannade nedstigningen för att glida in över akterspegeln och kolla in detaljerna på vraket ovanifrån.
Vi hittade en lanterna med glaset kvar i, block, flaskor och en nedgångslucka till ett utrymme under däck. Ner dit gick en lejdare som såg ut att vara smidd i järn. Rodret och rorkulten såg ut att fortfarande vara intakt. Vi fortsatte förut och såg ännu fler prylar ligga spridda över däcket mer flaskor och delar av riggen låg strösslade över däcket. Även fören var välbevarad och på babordsidan för om fören låg ett väldigt vackert stockankare. Här blev vi kvar en ganska lång stund med fotande och beundrande innan vi vände tillbaka mot aktern. Vi simmade även denna gången över däck och hittade ännu mer detaljer som vi inte såg på vägen ut. 20 minuter bottentid kändes väldigt kort på detta vrak, jag hade gärna stannat längre. Men för att få ihop gaslogistiken med två djupa dyk på en dag så blev det så.
Uppstigningen gick enligt planen, gick upp till första stoppet som var på 9 m och bytte gas där, sedan några minuter deko på 9,6 och 3 meter innan vi kunde gå upp. Värre var det för RB-dykarna som hade sitt deko i “bubbelpoolen” ovanför oss. Det är lätt att bli desorienterad när det bubblar runt huvudet och nu kom vi 4 bubbel-dykare i samlad tropp och lyckades skapa ordentligt med bubblor till våra ovanliggande kamrater.
Vrak: Silverskedsvraket
Maxdjup: 39,2 m
Medeldjup (dykfasen): 35,4 m
Dyktid: 20 min
Total dyktid: 38 min
Lunch serverades denna dag på Östermarsfladen, en vacker vik på norra delen av Nåttarö. Efter maten blev det bad och sedan begav vi oss mot nästa vrak: Kostervraket eller Concordia som det nyligen visat sig att vraket egentligen heter.
Kostervraket “Concordia”
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/kostervraket-987.html
Proceduren var väldigt lik den vid föregående dyk, dock med ändringen att vi bubbeldykare nu hoppade i först för att inte koka RB-dykarna på deras deko. Denna gången kom vi ner lite på styrborsidan om aktern och började med att simma in över akterskeppet. Aktern och skrovet överlag är välbevarat även på detta vrak och bakom aktern kan man se alpump liggande ut från skrovet. Akterskeppet är lite högre än huvuddäcket och avgränsas med ett räcke i fören. På babordsidan står en liten däcksbåt som verkar följt med sitt moderfartyg i graven.
Framme vid fören så finns det ett väldigt välbevarat ankarspel på fördäcket och på botten något styrbord om fören ligger ett stockankare som fortfarande ser användbart ut. Förstäven har fallit ut rakt förut och kan hittas på botten nedanför. Över allt på vraket ligger det spännande saker att titta på så som flaskor, kritpipor och delar av riggen. Kunde utan problem simmat många varv runt vraket och hittat nya saker varje gång.
Under dekot var det nu vi som fick smaka på bubblor och även om det inte bubblar alls lika mycket om RB-dykarna så är det en hel del gas som skall ut under uppstigningen. Lite rörigt blev det men löste sig ganska bra till slut. Ytterligare ett riktigt häftigt dyk!
Vrak: Concordia (Kostervraket)
Maxdjup: 33,7 m
Medeldjup (dykfasen): 29,6 m
Dyktid: 28 min
Total dyktid: 43 min
Efter dyket blev det kaffe och bad innan vi åkte hemåt för att hänga vid poolen och äta middag enligt den nu mycket väletablerade rutinen.
Dykdag 4
Denna fjärde dag var det dags för dykning på de mest restriktiva vraken i Dalarö dykpark, Emmy hade anmält en vecka i förväg att vi ville dyka här och därför var detta den dykdagen som inte gick att flytta. Lyckligtvis ligger båda dessa vrak väl skyddade för de flesta vindar och därför i princip alltid dykbara. En kort tur norrut från hemmahamnen så anländer vi till en vrakboj som ligger ca 50 m från land i en skyddad ränna. Det är lugnt och solen steker när vi gör oss redo att dyka.
Bodekull
Nedan bakgrundsinformation är hämtad från: https://www.sjohistoriska.se/marinarkeologi/vrak-i-ostersjon/bodekull
“Vraket efter fregatten Bodekull är ett av världens bäst bevarade vrak från 1600-talet. Fram till i början av maj 2017 kallades det Dalarövraket efter fyndplatsen, men ny forskning har gett oss mer information. Bodekull ligger cirka 30 meter under vattenytan vid Edesön nära Dalarö. Namnet kommer av var fartyget byggdes – Karlshamn hette Bodekull fram till 1664. Det är ett ganska litet fartyg, cirka 20 meter långt, med lastrum och sex kanonportar.
Det byggdes först som ett landstigningsfartyg på uppdrag av kung Karl X Gustav. Bodekull var ett av flera fartyg i den planerade landstigningsflottan, men efter kungens död 1660 ställde man in planerna att invadera Danmark, och man bestämde att fartygen skulle byggas om för att kunna fungera i flera olika sammanhang. Bodekull var lastad med mjöl när hon sjönk år 1678. Mjölet skulle levereras till svenska flottan.
Man har hittat två kanoner ombord på Bodekull. En står kvar i sin lavett (den vagn av trä kanonen vilar på) i aktern och en har rasat ner i förskeppet. Flera mindre vapen har hittats: två handtag till värjor, en musköt och två pistoler, den ena har flintlås och är troligen tillverkad i Holland på 1660-talet.
På havsbotten nedanför fören har arkeologerna hittat galjonsfiguren som föreställer ett lejon. Den har ursprungligen suttit längst fram på skeppet.”
Eftersom dykning endast får ske tillsammans med godkänd guide (Emmy) och grupperna inte får vara för stora så börjar RB-dykarna och Emmy med att rulla i vattnet. När de försvinner så gör vi oss redo att följa efter så vi klär på oss, hoppar i vattnet och lägger oss i ytan vid nedstigningslinan. Bottentiden är begränsad till 20 min och därför har vi bestämt att möta Emmy vid linan mellan bojstenen och vraket 20 min efter det att det första gänget lämnat ytan. När det gått ca 15 min så ger Björn oss klartecken att gå ner och på avtalad tid och plats möter vi Emmy och RB-dykarna. De bubbelfria gänget beger sig mot uppstigningslinan och vi följer med Emmy mot vraket för en guidad tur.
Framme vid vraket så slås vi av hur välbevarat det fortfarande är. Skrovet höjer sig högt över botten och det går att se kanonportar som fortfarande verkar gå att öppna och stänga. På grund av de restriktioner som råder för att bevara vraket så får vi inte simma in över vraket och vi får inte heller komma närmare än en meter från vrak eller botten. Vi mötte vraket på aktre delen av babordsidan och simmar sedan förut. Från första anblicken så ser masterna ut att vara stå kvar i sin fulla höjd men det visade sig att de är avbrutna en bit upp. Det var dock utom synhåll så från mitt perspektiv så försvann de upp mot ytan. När vi fortsätter förut så simmar vi förbi delar av riggen som ligger ner över sidan på vraket och det finns gott om småprylar liggandes som för länge sedan tillhörde sjömännen på denna fregatt.
Närmare fören så blir vraket trasigare och galjonsfiguren har fallit ned och ligger på botten framför. En närmare titt på detta trähantverk och några bilder blir det innan vi fortsätter akterut på styrbordssidan. Det är en riktigt häftig känsla att ligga en bit ut från vraket och ta in den större bilden av det med skrovet och masterna som lyses upp av oss från olika håll.
Strax för om akter kommer den omtalade kanonen som ligger på däck och pekar snett ut mot relingen. Kanonformen är lätt att känna igen även om det först kan vara svårt att urskilja den mot bakgrundsröran.
En kort simning så är vi framme vid aktern och kollar in rodret samt ett rejält stockankare som ligger på botten. Hela den kraftiga trästocken finns kvar vilket gör att det ser riktigt pampigt ut.
Här börjar vi närma oss slutet av våra 20 min på vraket och samlar ihop oss vid insimningslinan för att simma bort från vraket. Vi simmar en bit och väljer sedan att vika av för att följa bergsidan upp och naturdyka en stund på slutet.
I sluttningen hittar vi en gammal draggkrok som gissningsvis använts för dykning någon gång i tiden och längre upp i sluttningen hittar vi något som kan vara botten av ett lerkrus som ligger aningen begravet i botten. Det är lite svårt att avgöra men efter en stunds vridande och vändande så lägger vi tillbaka den på botten på ca 3 m djup. Efter detta går vi till ytan och simmar till båten. Helt klart en häftig upplevelse!
Vrak: Bodekull
Maxdjup: 29 m
Medeldjup (dykfasen): 25,3 m
Dyktid: 20 min
Total dyktid: 36 min
Tillbaka i båten så sattes det full fart mot lunch på Tullhuset i Dalarö. Fartvinden fick Stens keps att flyga av och landa i vattnet (för 10:e gången under denna resan. Ungefär.) En snabb manöverbordövning senare var kepsen tillbaka och vi fortsatte mot lunchen.
Tullhuset ligger nära Dalarö hamn så vi förtöjde och hängde dräkterna på tork i båten innan vi traskade upp mot den vackra tegelbyggnaden. Lunchen serverades på nedre plan och där valde vi bord så långt in i stenhuset som vi kunde komma. Där inne var det betydligt svalare än den stekande värmen på utsidan. En kort upptäcktsfärd i huset och besök på toaletterna hann vi med innan lunchen serverades.
Lunchen smakade utmärkt och efteråt skulle vi möta upp med en guide från museet som skulle visa oss Franzens sjöbod. Innan dess hann vi med en tur i den övre delen av huset som är museum. Många härliga bilder från förr och detaljer som bärgats från vraken prydde montrarna.
Anders Franzen är mest känd för återupptäckten av Regalskeppet Vasa och arbetet med att få igång bärgningen av vraket. Han var ingenjör och dykare och tillbringade stor del av sin tid i denna lilla sjöbod på kajen i Dalarö. Sjöboden var fylld av diverse fynd från vrak som förmodligen ligger i området, bland annat en tysk SS-kniv och ett mänskligt kranium hade han liggandes i sin lilla bod. Boden hade också en tvåvåningssäng och en liten kokvrå och var uppskattningsvis 10 m2.
Efter en dykplatsgenomgång i skuggan under ett träd så var det dags för dagens andra dyk, Anna-Maria, förr också känd som Saltskutan.
Anna-Maria
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/dalaro-saltskutan-anna-maria-570.html
Nedan info kommer ifrån Fornsök och beskriver historien bakom vraket:
(https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/485c0052-267d-49dc-ae41-8d45e11507e5)
“ANNA-MARIA byggdes ursprungligen i Amsterdam på uppdrag av svenska redare. Under årtiondena runt sekelskiftet 1700 seglade hon flera gånger fram och tillbaks mellan Östersjön och sydliga farvatten bl a Medelhavet. Vid en av dessa resor blev hon attackerad av turkiska pirater. Besättningen försvarade sig emellertid tappert och drev sjörövarna på flykten.
På senhösten 1708 lämnade Anna Maria Stockholm för att transportera järn, koppar, 848 tolfter furuplank och sparrar till Lissabon. Vintern 1708-09 var mycket sträng. Ett halvt dussin fartyg, däribland Anna Maria, stoppades av den tidiga kylan och tvingades gå i vinterläge i Dalarö. Av den 25 man starka besättningen lämnades 5 man kvar för att vakta fartyget under vintern.
Händelseförlopp: Den 6 februari 1709 började som vanligt. På morgonen hade man hållit den sedvanliga morgonbönen och därefter gjort upp eld i kabyssen för att kunna koka strömming och värma upp gröt till frukosten. Under eftermiddagen hade matrosen Philip Bewe ordnat middag ombord på Anna Maria för bekanta på de andra skeppen. Han bjöd på kokt kött samt hade skickat efter “ett quarter bränwijn” samt fem stycken skorpor.
Efter måltiden satte sig Philip Bewe och hans gäster i godan ro för att raka varandre och röka tobak. Därefter gick de i land till “besökarens Åmans Enkja” som bodde två “muskötskott” från hamnen. Anna Marias övriga fyra besättningsmän, som inte hade haft råd att deltaga i middagen, kom då tillbaka och åt en enkel måltid bestående av stockfisk. Eftersom skepps-drickat var fruset ombord begav sig männen snart iväg till krogen. Det sista skepps-pojken gjorde var att sopa aska över glöden.
Efter någon timme stördes de drickande av att vakthavande i hamnen slog larm. Anna Maria brann och kraftig rök vällde ut ur bakre luckan och kabyssens rökhatt. Tydligen hade vedförrådet mellan kabyss och mesanmast fattat eld. Trots tappra försök att släcka elden sjönk fartyget efter ett tag ner genom isen med ett “hiskeligt fräsande”.
Vid den efterföljande rättegången begärde redarna att båtsmännen inte skulle dömmas till något straff som kunde “lända till nesa och vanheder”. Men de skulle “doch icke alldeles blifwa onäpste, utan plichta med fängelse med watten och bröd eller annat dylijkt”. Rätten bestämde sig för att följa denna begäran”.”
Vraket ligger mitt i hamnen och är utmärkt med ett specialmärke som leder ner till vraket. Det är mycket livlig båttrafik i området så vi var mycket måna om att komma upp utmed samma lina som vi gick ned vid. De förliga delar av skrovet är intakt och sticker upp ca 7 m från botten medan aktern är i stort sett uppbrunnen. Akterstäven står dock fortfarande upp.
Vi kom ner på vraket och började med en tur över förskeppet. Även om även detta vrak är skyddat och kräver tillstånd så är det tillåtet att simma närmare och simma över vraket. Det var fascinerande att se hur mycket brädor de lyckats lasta på skeppet för det låg verkligen packat över hela däcket från reling till reling. Ett enormt stort plockepinn skulle man kunna säga. Vi simmade runt ovanför vraket en stund innan vi tog och kollade in botten runtom för att se de detaljer som trillade av när vraket sjönk. Längre akterut går det se tydliga spår efter branden, framförallt att större delen av vraket saknas strax akter om midskepps. Efter att ha trott att vraket tog slut här så simmade vi en bit till inna den ensamma akterstäven dök upp, ståendes som ett ensamt träd på botten.
Eftersom vraket ligger grunt så kunde vi ta ganska många vändor över lasten och kika in lite överallt. Varje gång hittade man någon ny detalj att titta på. När vi tillslut kände oss nöjda så var det bara att bege sig till uppstigningslinan och bege sig till ytan. Det var lite stressande att höra alla båtar som for förbi där uppe men med tanke på att vi följde bojlinan och hade Björn utrustad med dykflagga i båten så var det inget att oroa sig för. Men ändå.
Vrak: Anna-Maria
Maxdjup: 21 m
Medeldjup (dykfasen): 16,7 m
Dyktid: 49 min
Total dyktid: 56 min
Efter dyket var det en kort väg genom kanalen hem och vår vanliga kvällsrutin med poolhäng och utrustningspill följt av middag. Efter middagen blev det en diskussion om målen för den sista dykdagen. Ingrid Horn hade vi redan spikat som förmiddagsdyk så diskussionen handlade mest om vilket eftermiddagsdyk vi skulle välja. Efter att inte riktigt kommit fram till något så bestämde vi oss att fylla upp så mycket nitrox32 som möjligt och sedan besluta något på lunchrasten dagen efter.
Dykdag 5
Lite extra taggade eftersom det var sista dykdagen för denna resa så begav vi oss ner mot båten för att ta oss till Ingrid Horn som ligger en kort tur från Dalarö.
Ingrid Horn
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/ingrid-horn-31.html
Information från Fornsök:
(https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/88af45e5-78fa-441e-bc52-1744f7588295)
“Ingrid Horn sjösattes i Rostock 1901 och var ett tyskt ånglastfartyg med måtten 90,4×12,5×5,7 m. Under första världskriget gick fartyget ofta mellan Luleå och Tyskland lastad med järnmalm till krigsindustrin. Pga ubåtshotet i Östersjön gick hon ofta i trånga men skyddade leder inomskärs. Den 30 juli 1917 kolliderade Ingrid Horn med det svenska lastfartyget Bergvik i sundet mellan Toklö och Ersholmen. Sjönk snabbt. Tog med sig 19 man i djupet.”
Vi hade fått en förvarning om att detta vraket känns betydligt mycket djupare än vad det är, detta på grund av dålig sikt, ström och knäckar i vraket som gör att man lätt blir desorienterad.
Vi förtöjde i linan vid vrakbojen och noterade att det var ganska kraftig ytström, så strömlinan utmed båten kastades ut så vi skulle slippa simma i motström. Efter att vi rullat i vattnet så drog vi oss fram till nedstigningslinan och följde denna till botten på 15 m djup. Härifrån gick det en lina till vraket så vi började följa den några meter. Ganska snart kände vi att det var en klart ansträngande simning så för att inte börja dyket med att dra på oss massor av koldioxid så stannade vi upp i någon minut. Vi höll i oss i botten och lyckades ligga där avslappnat och kände hur andningen återgick till en lugn rytm. När det kändes bra så fortsatte vi följa linan som gick upp över en klippa så vi var uppe på ca 10 m innan det började gå nedför igen. Snart såg vi en annan lina på vår vänstersida som gick ihop med vår lina i en y-korsning. Denna linan gick till en farledsmarkering som av vissa används som nedstigningslina. Strax efter y-korsningen kom vi fram till några ganska stora stenblock där vi hört rykten om att det bodde stora fiskar. Dessa tänkte vi kolla in på vägen tillbaka. Efter korsningen gick det brant nedför mot vraket och ca 10 min efter att vi lämnat ytan så anlände vi till poopdäck på Ingrid Horn.
Aktern är vackert formad och vår ursprungliga plan var att kolla in propellern som sitter kvar (något tillknôcklad) på sin plats. Dock fick jag syn på reservstyrningen och kunde inte riktigt hejda mig från att simma direkt dit. CJ var på hugget med kameran och började knäppa bilder i rask takt. På poopdäck fanns det några vinschar och en lucka som ledde ner under däck. Vi stannade en stund här innan vi fortsatte förut och droppade ner på däck vid aktre lastluckan. Här trodde jag att det skulle finnas någon form av dörr in i akterskeppet men vi möttes av en slät järnvägg vilket kändes lite överraskande.
Istället för att fortsätta fundera på varför det inte fanns någon dörr så kollade vi på den stora reservpropellern som förvarades på däck precis akter om den aktra lastluckan. Den var häftig att se men jag är överraskad att den inte bärgats redan eftersom den borde vara värd en hel del pengar, om inte annat i skrotvärde. Uppe på däck så var sikten inte fantastisk men heller inte så dålig som jag hade föreställt mig. Strömmen hade också avtagit på vägen ner så det var ganska behagliga förhållanden. Nere i lastrummet var det dock sämre sikt så vi valde att hålla oss på däck och hålla styrbords reling inom synhåll (3-5 m bort ungefär). Sedan fortsatte vi förut.
Någon meter för om det aktre lastrummet så är vraket knäckt, detta blev förmodligen när fartyget landade med fören i leran längre ner och aktern mot klipporna. Då vek sig fartyget efter botten och skapade denna knäck. Detta området var ganska förvirrande och trasigt så det var bra att ha relingen att följa.
Strax för om knäcken återtar vraket fartygsform och denna del ligger flackare än akterpartiet. Ganska snart kom vi fram till akterdelen av bygget med ventiler riktade akterut och två små skylights i trä. Jag lyste med lampan ner genom skylighten och då började CJ vifta i extas att han ville ta en bild på ventilen eftersom mitt lampljus gjorde att det såg ut som att innerbelysningen var tänd. Det blev helt klart en häftig effekt att se ljuset strömma ut ur ventilen i mörkret som annars rådde. Skylighten ledde ner till någon form av salong på styrbordssidan och kanske till ett navigations rum på babordssidan. Det fanns lite möbler och träpanel på väggarna samt väldigt mycket silt liggandes på durken.
Det var ganska stökigt utmed styrbordssidan av vraket och jag såg något som jag tror var livbåtsdävertar ungefär i höjd med skylighten. Oklart om det var det och jag såg inte några spår av livbåtar. Eftersom vraket sjönk så fort så antar jag att de inte hann sjösätta några livbåtar och då skulle de kunna finnas kvar ombord. Eller så flöt de iväg på egen hand när fartyget sjönk.
Vi fortsatte sakta förut och kom ganska snart fram till något som såg ut som en liten korvkiosk ståendes mitt på däck. Den hade en dörr på styrbordssidan riktad akterut men inget tak. Detta var en gång i tiden bryggan och kanske hade den någon form av canvasduk spänd över som regnskydd. Om så var fallet så var den i alla fall borta nu och det gick att se rakt ner uppifrån.
Framför bryggan var det ett ganska rent däck och ca 32 m djupt. Här signalerade CJ att hans stageflaska som han andats i fram till nu var slut och det var dags att byta. Han langade över sin kamera till mig och jag insåg hur tung den var när jag höll på att dunsa ner med magen först på däck. Efter det gick dock flaskbytet bra och när han andades sin bakgas så fick han tillbaka kameran och Lovisa bytte gas även hon. Jag hade några andetag kvar men föll för grupptrycket och bytte till bakgas och stuvade undan flaskan på höften.
Under tiden som vi låg där började jag spana efter loftgången på babordssidan och tänkte att denna skall jag simma i! När gasbytet var klart signalerade jag och pekade på loftgången innan jag började simma ditåt. Tecknen var kanske inte så tydliga så det var ingen som följde efter till en början men sen kom Lovisa ikapp. Ingången till loftgången låg 34,8 m vilket var någon meter djupare än vad som vore optimalt med nitrox32 men det sluttade något uppför så det var en väldigt kort djupsväng med ett partialtryck på 1.45 bar. Loftgången var lite trång men öppen utåt så det var enkelt att vika av när man så önskar. Vi simmade och kikade genom öppna dörrar rakt in i vrakets inre. Korridoren, något form av kontor och hytter passerades innan jag vek ut över relingen och gick upp på däck uppe på bygget igen strax akter om bryggan. Härlig genomsimning, jag gillar loftgångar!
Vi stannade till ytterligare en stund vid skylightsen och kikade in innan vi gick ner på akterdäck utmed babords reling och simmade akterut. Här försvann relingen ner i knäcken och det vraket blev sådär härligt förvirrande igen. Några meter senare kikar jag snett framåt uppåt och ser att akterdelen av vraket nu är i princip ovanför mig. Hade vi fortsatt simma rakt fram på samma djup så hade vi hamnat inne i vraket. Nu förstår jag vad folk menar när de säger att det känns som att vraket anfaller och försöker fånga en.
Vi stannade till och steg rakt uppåt någon meter för att komma hitta relingen på akterpartiet och följa denna igen. Tillbaka på poopdäck så tillbringade vi en bra stund med att försöka lysa upp reserv styrningen på något häftigt sätt för fotografering. Återstår att se om det blev något bra av det.
Klockan började nu närma sig 40 min och vi hade samlat på oss en stunds dekompression så vi vinkade hejdå till Ingrid och började simma hemåt utmed linan från aktern. Vi kom fram till y-korsningen och gjorde en avstickare för att kolla till torsk-hålan som fanns under stenblocken på 12 m djup.Tyvärr verkade hålan var tom just denna dag så efter kort stund återvände vi till linan och fortsatte mot bojen. Vid det här laget så hade mycket av dekot redan försvunnit så vi kunde gå direkt upp till 3 m och lägga oss där i ca 10 min innan vi kunde gå upp. Det var ganska strömt men linan bestod av en väldigt grov kätting och det gick inga märkbara vågor, så det var bara att ta tag i en länk och hänga kvar där. Avslappningen var total och allt flöt på som det skulle.
Tillbaka på båten var vi väldigt nöjda med detta ganska spektakulära dyk, alla våra bubbelfria kamrater var dock inte lika nöjda med ström, koldioxid och murregubbar. ⅚ är ändå >80 % alltså fortfarande högsta betyg.
Vrak: Ingrid Horn
Maxdjup: 34,8 m
Medeldjup (dykfasen): 24,6 m
Dyktid: 41 min
Total dyktid: 59 min
Full fart mot Dalarö Skans, som ligger inom synhåll från dykplatsen och förväntningarna på den kommande lunchen var höga. Vi förtöjde vid en liten besöksbrygga och traskade upp för backen till Dalarö Skans där det serverades lunch. Efter maten blev det en spontan rundvandring i lokalerna. Det är en häftig fästning med sitt runda torn med skottgluggar åt alla håll.
Efter rundvandringen började vi snegla bort mot ett litet skär med en flaggstång på, detta skäret heter Äpplet. På botten nedanför Äpplet ligger vraket av det gamla regalskeppet Riksäpplet och det kändes nu som ett lockande dykmål för dagens andra dyk.
Riksäpplet
Dykplatsbeskrivning: https://www.dykarna.nu/dykplatser/dalaro-riksapplet-197.html
Information från Fornsök:
(https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/55c16978-c167-46d0-8822-ee95aa936ef1)
“Fartygslämning, 48,17 m l och 11,43 m br. Bestående av vraket efter Regalskeppet Riksäpplet.
Besättning:
Amirallöjtnant Christer Boije
Kommendör Olof Eriksson Borg
1:e kapten Elias Johansson
2:e kapten Ewert Haas
Två löjtnanter, 2 skeppare, 3 konstaplar, 1 präst, 1 bordherre (fältskär), 1 skrivare, 300 båtsmän och 139 soldater.”
Hösten 1659 stapelsattes det fartyg som skulle bli Riksäpplet på det “gamla varfvet” på Stigberget i Göteborg. Skeppsbyggmästare var Francis Sheldon, en engelsman som precis gått i svensk tjänst. Hon sjösattes den 20 mars 1661 och blev färdig 1663. På det höga akterkastellet fanns ett förgyllt, snidat äpple och därunder skeppets namn. Skeppet riggades i juli-augusti 1663. I början av september låg det fullt färdigt vid gamla Elfsborg i väntan på vind för att segla till Stockholm. Den 22 september hade Äpplet kommit till Öresund där det i smyg beskådades av den Danske kungen Fredrik III som gav det högsta betyg. I början av november samma år kom Äpplet fram till Stockholms ström.
I Stockholm blev fartyget liggande fram till 1674, då Äpplet användes för att hämta Karl XI:s morbror med gemå från Holstein till Stockholm. År 1675 gick flottan ut för att möta den förenade dansk-holländska flottan. Expeditionen blev emellertid ett fiasko. Flottan återkom efter endast 10 dagars bortavaro. Man hade inte kommit längre än till Karlsöarna men tvingats vända hem p g a att sjukdomar hade börjat härja ombord på fartygen. Amiral Stenbock, som förde befäl över flottan vid expeditionen, lastades personligen för nederlaget och fick betala det med egna medel.
År 1676 var flottan åter ute på expedition. Man mötte den förenade dansk-holländska flottan vid Öland och led ett förödande nederlag. Bl a förliste amiralsskeppen Kronan och Svärdet vid sammandrabbningen. Återstoden av den svenska flottan flydde norrut, ett antal fartyg sattes på grund vid Öland medan de resterande fortsatte vidare norrut in i skärgården. Äpplet samt ett flertal andra fartyg sökte skydd och ankrade upp nedanför Dalarö skans kanoner.”
“Händelseförlopp: Efter reträtten från den dansk-holländska flottan vid Öland låg Riksäpplet uppankrad nedanför Dalarö skans. Riksäpplet slet sig från sina förtöjningar, grundstötte vid Äppelskäret och sjönk.”
Eftersom detta var en tämligen grund dykplats och vi hade mycket gas kvar så löd planen att dyka så länge vi orkade ungefär. Vraket är ganska rörigt eftersom det delvis legat uppe på skäret och senare sprängts i flera omgångar. Detta eftersom Dalarös invånare på 1920-talet hade röstat för att man skulle göra sig av med vraket (ur synhåll åtminstone).
När vi kom ner utmed linan så upptäckte vi först en stor brädhög med några skrovsektioner ståendes upp från botten och andra liggandes. Vi simmade närmare skäret och följde väggen åt höger tills vi kom fram till en smal passage mellan några väldigt kraftiga spant och bergväggen. Spanten stack upp flera meter från botten och är rejält stora i diameter, det måste varit riktiga monster till ekar som användes för att bygga detta skepp.
Vi fortsatte förut på det som en gång varit babordsidan och simmar över ett stort plockepinn. Det är svårt att få någon riktig koll på vad som är vad men emellanåt hittar man fina små detaljer mellan all bråte. Det är häftigt att se hur stort detta vrak är och jämförelsevis så är det bara ca 10 m kortare än regalskeppet Vasa.
I brädhögen som en gång var förskeppet hittar vi en väldigt grov tamp som ligger ihoprullad snyggt och prydligt. Mitt ögonmått säger att jag skulle behöva båda händerna för att nå runt tampen om jag skulle försöka och den är många meter lång.
Efter några vändor runt förskeppsresterna så simmar vi akterut och hittar resterna av den murade spisen. Tegelstenarna har rasat av förklarliga anledningar men man förstår var på vraket man befinner sig och vi kikar runt här en stund.
Emmy kommer simmandes och letar efter en kanonkula som hon vet finns under några brädor i detta området. Efter en stunds letande så återgår vi till att kika på andra detaljer i närheten tills Emmy återkommer och signalerar att vi skall följa med. Vi simmar förut och där, väl dold under en träbit, ligger det ett svart klot som är resterna av det som en gång var fartygets ammunition. Det är lite häftigt och tänka på hur många sådana här kulor de kunde skjuta genom sina fiendeskepp men samtidigt funderar jag på hur träffstatistiken såg ut.
Efter att de flesta sett kanonkulan så börjar folk droppa av efterhand. CJ vinkar och simmar mot uppstigningslinan, likaså Sten, Erik och Emmy. Tillslut är det jag, Lovisa och Joel kvar på vraket och vi tar en tur bort till den östra delen av skäret där det ligger ytterligare några skrovsektioner. Det är varmt, ljust och allmänt trevligt att dyka runt här så vi fortsätter tills min gas börjar ta slut och vi närmar oss 90 min dyktid.
Vrak: Riksäpplet
Maxdjup: 13,9 m
Medeldjup (dykfasen): 11,8 m
Dyktid: 81 min
Total dyktid: 87 min
Tillbaka på båten känner vi oss väldigt nöjda med dyket, dagen och hela veckan. Nu börjar vi ställa om från dyk till fest.
Hemma i garaget så hängs prylar på tork och vi tar en snabb dusch innan Sten bjuder på efter-dyk-champange (som tydligen vara Cava, jag får erkänna att jag inte kollade så noga). Sedan promenerar vi bort till kvällens middag på Bistro Solsidan vid gästhamnen på Dalarö. Vegetarisk korv och tillhörande dryck får upp stämningen på topp innan det är dags för att promenera hem och korka upp whiskyflaskorna. Det blir en lång kväll med poolbad och bubbelbad innan vi tillslut landade för några timmars återhämtning.
Vid frukosten var det ett gäng slagna hjältar som fick i sig lite mat och packade in sina prylar i bilarna innan vi tackade för denna gång och begav oss västerut.
Sammanfattningsvis så var det en härlig vecka med bra boende, grym service, god mat, högkvalitativa och unika vrakdyk och ett oerhört gott bemötande från Björn och Emmy. Att vädret dessutom var fantastiskt bidrog såklart också men det var inte det som var den huvudsakliga ingrediensen till framgång. Den snabbgående båten i kombination med de många vraken och de många lagren av öar i skärgården gör att det verkar gå att dyka bra vrak i nästan vilket väder som helst. En komplett fyllanläggning för alla behov gör också detta till en perfekt utgångspunkt för vrakdykning i Stockholms skärgård.
Tack till Sten för detta mycket fina arrangemang och stort tack till Emmy & Björn för denna fantastiska vecka!
Fotograf: Carl Johan Brengesjö
Text: Nicklas Åkerlund och Sten Meyer
Artikeln publicerades på dykarna.nu: